Att forska mitt i en pandemi

Hela världen är påverkad av den pågående pandemin och så även forskningen – i stort och smått.

Vi som är unga i Sverige idag har aldrig tidigare varit med om en riktig nationell kris. Kanske är det fler än jag som i sitt stilla sinne undrat hur en sådan upplevelse skulle te sig. Nu är vi alla smärtsamt medvetna. Jag minns när jag satt i bilen tidigt i våras, innan covid-19 hade utvecklats till en pandemi. På radion intervjuades en man om hur spridningen av viruset skulle kunna tänkas fungera. Då var det ännu en avlägsen nyhet, såsom alla andra som inte riktigt får ta plats i ens vardag, utan fladdrar förbi likt en fladdermus om kvällen. Anmärkningsvärd, javisst, men snart höljd i mörkret igen, medan livet fortsätter som vanligt.

Ett drygt halvår senare är ingenting längre som vanligt. Den pågående krisen har på något sätt blivit vardag både i privatlivet och arbetet som doktorand, och jag kan inte låta bli att undra om vår upplevelse av krisen liknar de situationer som tidigare generationer erfarit. Det är också fascinerande hur snabbt jag anpassat mig till en ny norm för sociala sammanhang. När jag ser människor kramas på tv, eller sitta tillsammans vid ett middagsbord axel i axel, så känns det instinktivt fel. Jag har vant mig vid att hålla en älgs avstånd till mina medmänniskor, att hålla mig hemma fast jag vill ut. Vardagliga situationer som att åka tåg, gå på restaurang eller ens handla mat har blivit en situation som ska riskbedömas, ofta undvikas, som till och med är förbjuden om man har minsta lilla symtom. En hostning från barnen får mig att spetsa öronen lite extra. Svalde de fel, eller skall de härmed sättas i karantän? Även min syn på det förgångna har förändrats. När jag transkriberar en intervju och ordagrant skriver ned vad som sägs i det inspelade samtalet som gjordes långt innan pandemin så skäms jag ögonen ur mig när jag hör mig själv hosta på inspelningen. Hur kunde jag vara bland folk om jag inte var kärnfrisk? Det ligger också något klokt i den reaktionen. På barnens skolor är magsjukor nu nästan utrotade, tack vare att alla tvättar händerna noga och ofta. Att vi inte tänkte på det innan?…

Pandemin påverkar också arbetet för oss som arbetar med forskning. Ännu ett lager av etiskt övervägande har tillkommit till de situationer som redan tidigare var komplicerade. Ännu en aspekt att ta med i kontextbeskrivningen. Viktiga fältstudier blir inställda på grund av lätta förkylningssymptom. Tilltänkta deltagare tackar nej eftersom de fått stänga ned sin verksamhet. I min senaste datainsamlingsresa där jag fick möjligheten att besöka en verksamhet och göra intervjuer och observationer togs fotografiet ovan: jag själv i lånade kläder, med polotröja av ull under kockrocken, med kameran och diktafonen redo att dokumentera det idoga arbetet som ännu sker i verksamheter som härdat igenom den svåra situation som företag idag befinner sig i. En av de personer jag skulle intervjua vaknade med misstänkta förkylningssymtom vilket ledde till att vi satt utomhus med avstånd i flera timmar i den kylande höstluften och genomförde en intervju. Detta lämnade en kyla in i märgen på mig vilket jag försökte motverka med den tjocka ulltröjan. Eftersom boende var svårt att tillgå på platsen jag besökte fick jag låna en enklare bod där värmen inte riktigt ville stanna kvar i den svala septemberluften, vilket ytterligare bidrog till min kyla. Tack och lov värmdes jag så småningom upp av de heta restaurangspisarna, och den oerhörda gästfrihet som visades mig. För hur stor distansen än är mellan oss människor så finns den värmen kvar; den där vi tillsammans kämpar för att ta oss igenom krisen, för att arbeta för ett starkare samhälle, där vi bär med oss devisen ”håll i, håll ut, tillsammans”. Jag slås ofta av storheten i det mod mina forskningspersoner visar när de släpper in en okänd människa i sin verksamhet och storsint delar med sig av sina erfarenheter och tankar kring matföretagande i Norrland. Utan dem vore forskningen tom. 

Vissa situationer har alltså kunnat pareras med en ulltröja, medan andra situationer har varit svårare att lösa. För min egen del har en envis förkylning omöjliggjort flera av de planerade datainsamlingsresor som var tänkta att företas under terminens första månad. Det blir extra besvärligt när man arbetar med att beforska säsongsöppna verksamheter, eftersom dörren bokstavligen stängs ett visst datum. Kanske kommer jag inte kunna genomföra forskningsprojektet i den form det är tänkt, eller så kommer det helt enkelt fördröja projektet och därmed eventuellt äventyra min möjlighet att bli klar med en doktorsavhandling i tid. Moderna tekniker för att mötas digitalt, såsom Zoom, Skype och Teams har blivit vardag för många med kontorsjobb och finns som tur är tillgängliga även för att utföra intervjuer, men de kan tyvärr inte ersätta observationer på plats. En del kollegor har tvingats att göra upp helt nya planer för sin forskning som varit alldeles för beroende av närvaro på plats i organisationer som redan är betungade av pandemin. Ibland är ett möte ovärderligt. En av mina tidigare handledare brukade ofta påtala det när vi sågs i doktorandgruppen. Hur bra det var att vi kunde mötas på riktigt. Jag tror hon har rätt. Det går att avverka fråga på fråga under en zoom-intervju och få ett bra material i många avseenden, men tystnaden får inte riktigt plats i den situationen. Under ett fysisk verksamhetsbesök finns plats för stunder av samtal och stunder av mellanrum, och i det där mellanrummet kan nya tankar uppstå – och jag som forskare står kvar för att lyssna på dem. 

Vi är många som undrar hur världen kommer se ut post corona. Vad kommer vi att återuppta, och vilka erfarenheter kommer leda till bestående förändringar? Min förhoppning är att användandet av digitala verktyg kan bidra till att minska onödigt resande och därmed både mildra den stress och komplikation av ”vardagspusslet” som resor i jobbet onekligen bidrar till, och minska resandets negativa effekter på klimat och miljö. Många vittnar om en lugnare tillvaro med mer tid för annat än resande, medan baksidan är en ökad känsla av isolering och ensamhet. Just ensamheten är påtaglig för mig som arbetar solo med mitt forskningsprojekt och för tillfället heller inte ingår i något lärarlag på universitetet. Den regelbundna kontakten med kollegor uteblir, samtidigt som möjligheten att träffa vänner och familj också minskat till följd av rådande restriktioner. Jag har nog aldrig känt ett så uppdämt socialt behov som nu. Samtidigt är det vilsamt att inte ständigt exponeras för sociala situationer, och jag känner att jag istället kan ge mer av mig själv under de tillfällen då jag interagerar med andra.

Inget ont som inte för något gott med sig, sägs det. Svårigheter längs vägen gör oss ofta starkare om vi får stöd att hantera det, och pandemin har även gett oss en möjlighet att lära. Om hur vi själva fungerar, om vad som faktiskt betyder något för oss. Även inom forskningen och utbildningsväsendet har vi tvingats ta till oss nya metoder för att träffa forskningspersoner och studenter. De digitala mötesplattformarna bör inte bara ses som ett substitut som vi tvingas tillgripa för att rädda situationen. Istället hoppas jag att de dörrar som slagits upp får fortsätta vara öppna, även efter att samhället går tillbaka till något som mer liknar det som vi förr betraktade som normalt. Vi kan lära oss mer om vilka moment i forskning och undervisning som lämpar sig bra på distans, och vilka som kräver ett fysiskt möte, och hur vi i de olika fallen bäst interagerar med studenter och informanter. Business as usual är inte eftersträvansvärt när utmattning och stress drabbar både människorna och planeten. Genom att anamma dessa tekniker är det möjligt att bedriva forskning och erbjuda undervisning på ett nytt sätt som har potential att förenkla både för den som utför undervisningen eller forskningen och den som intervjuas eller deltar som student. Även om det viktiga mötet – med studenter, kollegor, forskningspersoner – aldrig kommer att kunna ersättas så har pandemin pushat oss att ta till oss nya tekniker för att mötas, där vårt lands avlånga form och bristfälliga infrastruktur för resa minskar i betydelse. Jag hoppas att vi kommer att behålla och utveckla dessa färdigheter inom såväl forskning som undervisning. På så sätt kan den påtvingade sociala distansen kanske till sist föra oss närmare varandra.

Annica Långvall, leg. dietist, doktorand i Kost- och Måltidsvetenskap, Institutionen för Kost- och Måltidsvetenskap, Umeå Universitet

Publicerad av Annica Långvall

Leg. dietist och doktorand i Kost- och måltidsvetenskap, Umeå Universitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: