PRIS FÖR BÄSTA FOTO!

Det var en välkommen uppmuntran i en doktorands vardag när jag i fredags mottog nyheten att ett av de fotografier jag tagit under mina verksamhetsbesök i forskningen är ett av fem vinnande fotografier i MAXQDAs årliga fototävling! Här finns en länk till de vinnande bidragen och motivering.

Fotografiet kommer att delas i MAXQDAs sociala medier vilket såklart har betydelse för att sprida min forskning. Jag vann också ett liten prissumma. Det som framförallt glädjer mig med priset är dock att det erkänner värdet av att vara kreativ i sin forskning, och att jag lyckats beröra andra med ett foto som betydde mycket för mig själv och min forskning. Jag som person drivs enormt mycket av ett slags skaparlust – att skapa foto, att skapa text och att skapa kunskap tillsammans med de personer som deltar i forskningen. Forskning är så mycket mer än statistik och labprover – det kan också handla om att låta röster höras och platser att synas.

VAD ÄR MAXQDA? MAXQDA kommer från VERBI software och är alltså en programvara som jag och många andra forskare världen över använder för att transkribera och analysera det material jag samlar in under forskningen. Det finns också andra liknande programvaror såsom Nvivo. I programmet kan man alltså skriva ned det som sägs i intervjuer, lägga in fotografier och filmer. Själva analysen som görs i den här typen av forskning går enkelt förklarat till så att man tolkar det som sägs och görs i materialet genom att bryta ned det i bitar. Varje mening i texten eller delar av ett foto får en kod tilldelat, och sedan arbetar man med att sortera koderna, försöka förstå meningen i det som sägs, för att se om det finns n¨ågra mönster och koka ned det som sägs i de olika delarna av materialet, till något som kan presenteras och förklaras för andra. Samtidigt skriver man små ”minneslappar” i programmet, med olika tolkningar och tankar som kommer upp. Det är alltså ett program som hjälper en att hålla reda på alla tankar och stora textmassor. Själva analysen gör forskaren själv, till skillnad från i te x programvaror för statististiska beräkningar, där programvaran gör beräkningar efter att man lagt in data, och till viss del alltså står för analysen (även om forskaren även där såklart behöver tolka det som framkommer på olika sätt).

Fotografiet “Cold journey through the culinary spaces of northern Sweden” taget under ett verksamhet vann pris för bästa foto I MAXQDAs fototävling #pictureyourresearch 2020

Kan ni känna stämningen i fotot? En otroligt vacker vinterdag i februari i Lappland. Fotografiet som vunnit pris, och som ni ser ovan, är taget inifrån en av restaurangens stugor som jag hyrde för övernattning under verksamhetsbesöket, och som också finns tillgängliga för uthyrning till gäster på restaurangen. Fotot föreställer några skotrar som kommer åkandes uppför backen, mot restaurangen. I bakgrunden ser man ett fjäll resa sig, och nedanför ligger en frusen sjö. Landskapet vi ser är faktiskt den plats där en hel del av den mat som serveras i restaurangen också produceras. Här betar får, som beskrivs som nödvändiga för att landskapet ska hållas öppet.

”(…) du måste ju ha djur här. Eller måste, måste man väl inte, men alltså det är ju himla dumt att inte ha det, för annars har du ju som inte de här vyerna.”

I sjön nedanför fiskas röding och i skog och mark finns vilt – både älg och ripa hamnar på restaurangens tallrikar, tillsammans med olika växter. Restaurangen i fråga har ett koncept som jag skulle beskriva som superlokalt av nödvändighet. Man tar tillvara på allt, till och med den så kallade ripkrävan som används för ölbryggning. Att arbeta med lokala råvaror är en stark trend i restaurangvärlden. Det som utmärker just den här restaurangen är att valet att använda det som finns på platsen på något sätt tycks vara sprunget ur något som beskrivs som ”sunt förnuft”. Att gräva där man står. Att något annat vore oklokt. Restaurangen ligger avlägset på en plats dit samhällets service inte alltid når. Infrastrukturen är bristfällig, och man är beroende av ”att känna folk” för att kunna hantera vardagens utmaningar i restaurangen.

Fotografiet visar alltså både gästens väg till restaurangen, som ofta går över de vackra vidderna, och det karga och utmanande, men också otroligt vackra och eftertraktade landskapet, där det mesta av råvarorna blir till. Det är också ett vackert minne från en doktorands arbete. Jag minns så tydligt när jag tog fotografiet. Jag hade precis släpat min resväska längs ett skoterspår och sjunkit ned vart tredje steg jag tog. Efter att ha lagt in mina saker i väskan ser jag den stora klungan skotrar komma över sjön och jag skyndar mig ut med kameran för att få en bild. När de närmar sig skyndar jag mig att pulsa genom djupsnön in i stugan för att kunna ta just detta foto.

Och prissumman? Femtio dollar är en bra start för att kunna köpa mig en egen diktafon. Den diktafon jag lånar av universitetet spelar nämligen in ljudfilerna i fel ”format”. Det innebär att jag måste konvertera om varenda ljudklipp innan jag kan använda det i programvaran – en tidskrävande process som ofta går fel. Nu hoppas jag kunna köpa en diktafon med bättre ljudkvalitet, som spelar in filerna i rätt format på en gång.

Publicerad av Annica Långvall

Leg. dietist och doktorand i Kost- och måltidsvetenskap, Umeå Universitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: